Sejd och galder, att utöva trolldom, att kunna se bortom det vanliga; det är i Eddas värld omanligt och därför suspekt. Samtidigt lockar makten och vetandet som följer av förmågan, så vissa söker den ändå.
Ett sätt att få gåvan är genom ett vitterbett. Man söker upp en döse från stenåldern eller en bronsåldersgrav där man vet en trollkunnig person begravts för många tusen år sedan. Någon sejdkunnig person frammanar den döde, som framträder ovanpå sin gravplats som ett litet ihoptorkat lik med vassa tänder.
Nu kommer det svåra: den som önskar få vitterbettet måste strida med den döde, som hoppar runt på gravfältet, ilsken som en geting över att ha blivit störd i sin sömn. All ens uthållighet måste gå åt i strid mot liket, och man måste bli av med minst två livspoäng, men samtidigt inte förlora alla livspoäng så att man riskerar att dö.
Den döde måste sedan nedkämpas. När sista livspoängen försvunnit från den döde upplöses liket och anden försvinner ner i graven igen.
Den förlorade uthålligheten läker som vanligt (hälften åter efter tio minuter, allt åter efter åtta timmars sömn). De förlorade livspoängen läker nästan som vanligt (ett poäng per vecka) förutom två poäng som man är av med som ett permanent offer för sin nya gåvas skull. Har man haft sex livspoäng (vanligt för en vuxen människa) har man i fortsättningen fyra. Uthållighetspoängen är dock som tidigare.
Notera att det man får av ett vitterbett endast är gåvan att kunna sejda. Sedan måste varje galder och sejd läras in, och det är ett helt annat äventyr.
Ett stendöse som används för vitterbett finns vid gravfältet bredvid byn Näs mitt i Sävelången, och ett annat i Säve på Hisingen.
